Permanenta uppehållstillstånd ifrågasätts och medborgarskap kan återkallas. Bra. Men samtidigt pressas fler än någonsin att bli medborgare av rädsla snarare än lojalitet. Det är en tidsinställd bomb.

Varför den västerländska civilisationen dominerat världen och hur mångkultur hotar dess framtid. I detta avsnitt tar vi ett helhetsgrepp om den västerländska civilisationens framväxt, storhet och pågående kris. Utgångspunkten är ett nyligen uppmärksammat terrordåd på Bondi Beach, men samtalet rör sig snabbt bortom nyhetsrapporteringen och in i de djupare strukturer som gör sådana händelser begripliga. Vi börjar i frågan om våld, avhumanisering och moralpsykologi. Vad krävs mentalt för att utföra extrema handlingar mot oskyldiga, och hur möjliggörs detta av ideologier, religiösa föreställningar och gruppidentiteter som ställer sig utanför det västerländska samhällets moraliska ramverk? Därefter breddar vi perspektivet till civilisatorisk nivå. Varför har den västerländska civilisationen kunnat dominera världen teknologiskt, militärt, vetenskapligt och institutionellt? Vilka kulturella och moraliska förutsättningar låg bakom denna framgång, och varför går dessa inte att frikoppla från sina historiska och kulturella sammanhang? En central del av samtalet kretsar kring mångkulturens konsekvenser. Vi diskuterar varför idén om att olika civilisationer, normsystem och lojaliteter kan samexistera friktionsfritt inom samma politiska gemenskap visat sig vara minst sagt naiv. Är assimilation möjligt i praktiken, och i så fall under vilka förutsättningar? Vad händer när staten försöker ersätta kulturell sammanhållning med juridiska tvångsmedel och kollektiv skuld? Vi berör också hur västerländska samhällen successivt överger principen om individuellt ansvar till förmån för gruppbaserad juridik, organisationsförbud och undantagslagstiftning, och vilka risker detta innebär för rättsstat, frihet och långsiktig stabilitet. Avsnittet avslutas med en mer existentiell fråga. Vad är det egentligen som ska försvaras? Är det institutionerna i sig, eller den kulturella och moraliska anda som en gång gav dem liv? Och vad återstår när ett samhälle inte längre tror på sin egen rätt att existera?

Det var Jonna som hörde av sig till oss. Efter några mejl bestämde vi oss för att träffas hemma hos henne en torsdag eftermiddag. Hon bor i ett utsatt område i Göteborg, i en hyresrätt med tre barn i skolåldern. Vi skulle få höra en historia som sällan når den offentliga debatten – vad segregation och kulturkrock faktiskt betyder för en svensk familj med begränsade resurser.

Vad driver oss? Vad vill vi bygga? I texten nedan försöker styrelsen besvara dessa frågor. Det handlar om svensk mentalitet, om långsiktighet och om de tre pelare vi samlat oss kring: identitet, kultur och gemenskap. Det finns drag hos det svenska folket som går igen genom århundradena. Oavsett tidens skiftningar ser vi samma mönster. Vi är inte ett folk som kastar oss in i omvälvningar, söker dramatik eller snabba kast. Vi lyssnar, vrider och vänder, förhandlar, jämkar och hittar vägen framåt genom att steg för steg flytta gränserna. Den svenska förändringen är sällan högljudd, men alltid uthållig.

EU har blivit ett byråkratiskt monster. Men om vi har kraften att bygga något nytt, har vi också kraften att göra om det vi har. Vi läser Keith Woods och diskuterar Europas framtid. Elon Musk vill avveckla EU. Dugin och Medvedev håller med. När världens rikaste man och Kremls språkrör ropar samma sak borde vi ställa oss frågan: ligger det här verkligen i Europas intresse?

Det finns symboler som bär en tyngd som går djupare än orden vi fäster vid dem. Vårdkasen är en sådan. Den står där som en rest från en tid då människor förstod att frihet måste försvaras, att ansvar bärs gemensamt, och att varken trygghet eller framtid kommer av sig själv. Lågorna som slår upp när den tänds är inte bara ljus – de är ett budskap. I vår tid faller mycket sönder. Ett land som låtit sina institutioner förfalla under årtionden, som låtit folk och gemenskap luckras upp, som accepterat en politisk klass som pratar men inte bär, kan inte räddas på en mandatperiod eller genom ett snabbt utspel. Det går inte att lösa på söndag genom ett stormöte, och inte heller genom utbrott, ilska eller kortsiktig plakataktivism. Förstår man detta, då förstår man också vårdkasens plats i vårt arbete.

Det är djupt kontraproduktivt att varje uttryck för kritik mot globalisering, massinvandring och rotlöshet reflexmässigt klistras ihop med "nazism" och "högerextremism". I det offentliga samtalet görs sällan skillnad mellan människor som med fredliga, långsiktiga medel vill stärka sina folk och samhällen – och små underjordiska sekter som drömmer om inbördeskrig, terror och kollaps. Det som nyligen avslöjats i Spanien handlar om just det senare. Den cell som slagits ut i Madrid och Valencia bestod av personer kopplade till The Base – ett nätverk som bedriver paramilitär träning, vapenanskaffning och accelerationistisk våldsromantik. The Base finns på EU:s terrorlista sedan 2024 och verkar genom små, slutna celler som ser terror och samhällsupplösning som mål i sig, inte som något som ska ersättas av ordning, ansvar och verkliga gemenskaper. I vår podcast "När ideal går sönder och unga män går vilse" tog vi upp just The Base och den unge svenske man som dömts utomlands för ett planerat terrordåd kopplat till denna miljö. Vårt fokus var inte att sudda ut gränserna mellan all systemkritik och terror, utan tvärtom att dra en stenhård linje mellan våldsromantiska nätsekter och seriösa, öppna samhällsbyggande aktörer. Det fria Sverige befinner sig i raka motsatsen till accelerationismens destruktiva fantasier. Vi arbetar långsiktigt, öppet och lagligt för att stärka svenskar i vardagen – genom gemenskap, bildning och praktisk organisering. Där accelerationister vill påskynda sammanbrott genom terrordåd, vill vi bygga upp fungerande strukturer som gör att svenskar klarar samhällskriser med större sammanhållning och ansvarstagande. Att blanda ihop dessa två världar – våldsromantiska terrorsekter och seriösa samhällsbyggande aktörer – gör det svårare att både förebygga negativ radikalisering och föra en hederlig diskussion om viktiga men svåra samhällsfrågor.

Bygg ett robust liv är en modern folkbildningsbok för dig som vill stå stadigare i en tid som vacklar. Här får du inga snabba lösningar, utan genomtänkta perspektiv på hur kropp, gemenskap, vardag och identitet skapar en stabil grund att leva på.

Ett samtal om relationsideologi, barnafödandets myter och hur unga män dras in i destruktiva nätmiljöer. Del 1 – Relationsideal, kravlistor och verklighetens dynamik Vi inleder med en lyssnarfråga om svårigheten att hitta en partner som vill leva ett traditionellt familjeliv. Här diskuterar vi hur kravlistor och föreställningar om fasta könsroller krockar med hur människor faktiskt fungerar. Vi går igenom myterna om den ”traditionella kvinnan”, hur historiska bilder av familjen ofta är missvisande, varför man aldrig blir ”redo” i teorin och hur relationer formas av erfarenhet snarare än ideologiska ideal. Genom personliga exempel belyser vi hur både män och kvinnor förändras över tid, och varför realistiska förväntningar är viktigare än perfekta visioner. Del 2 – Den unge svensken i Luxemburg och nätmiljöernas risker Därefter analyserar vi fallet där en ung svensk man dömts för att ha planerat ett terrordåd mot Eurovision. Vi diskuterar hur psykisk ohälsa, isolering och nätbaserade gemenskaper kan skapa en farlig spiral, och varför dessa miljöer ofta lockar unga män som söker identitet eller bekräftelse. Vi lyfter också hur grupper och aktörer utnyttjar sårbarhet och hur föräldrar kan känna igen tecken på att något är fel. Avsnittet knyts ihop med en reflektion över hur både relationer och radikaliseringsprocesser bottnar i samma grundläggande fråga: människans behov av sammanhang, närhet och mening. Hur vi möter dessa behov avgör ofta åt vilket håll livet rör sig.

Nu står de som spön i backen – exemplen på hur det svenska systemet fortsätter att bete sig som om verkligheten vore störande brus i bakgrunden. Det spelar ingen roll hur många gånger samma mönster upprepas. Det finns alltid en ny ursäkt, en ny formulering, en ny budgetpost. Resultatet är detsamma: pengar forsar ut, ansvar löses upp och kostnaden landar stadigt hos det arbetande folket.

För åtta år sedan tog vi första steget i ett projekt som många sade var omöjligt. Idag står vi här med två Svenskarnas hus, engagerade medlemmar och en idé som visat sig starkare än motvinden vi mött. Vi har byggt samlingsplatser, drivit poddar och folkbildning, skapat lokala gemenskaper och hållit fast vid oberoendet när banker, myndigheter och plattformar försökt stoppa oss. Vi har gått igenom pandemin, attacker, nedstängningar och en kostsam revision. Ändå står vi kvar. Ändå växer vi. DFS har aldrig varit enbart en organisation. Det är en livsform, en gemenskap och en svensk strävan som fortsätter oavsett hinder. I dag firar vi allt vi åstadkommit, och imorgon fortsätter vi bygga för kommande generationer. Tack till alla som burit oss hit. Vår resa har bara börjat.

Ett samtal om karaktärsdrag, kultur, medielogik och varför väljare landar i sina val även när de inte följer den politiska debatten. Sverige har varit oväntat mycket i fokus den senaste tiden, både på X och internationellt. I detta avsnitt diskuterar Dan och Magnus hur allt från märkliga virala berättelser om socialtjänsten till Elon Musks plötsliga intresse för svenska debatter sätter ljus på landets självbild och samtid. Vad händer när världens blick riktas mot ett litet land som ofta sett sig självt som moraliskt centrum, men som allt fler ifrågasätter? Vi går också igenom en färsk opinionsundersökning om vilka karaktärsdrag svenskarna kopplar till riksdagspartierna. Varför uppfattas vissa partier som trygga förvaltare och andra som oaktsamma med fakta? Hur mycket av detta handlar egentligen om ideologi och hur mycket handlar om vana, kulturell prägel och den berättelse människor matas med genom skola och medier? Samtalet rör sig från Blockets nya design till Frankfurtskolan, från progressivismens permanenta revolution till varför även välmenande människor kan landa i helt motsatta politiska slutsatser. Kort sagt: ett djuplodande men lättlyssnat avsnitt om varför svensken röstar som hon gör och hur narrativen runt oss formar våra politiska instinkter mer än vi tror.

Svenska folket är less. Vi är trötta på pekpinnar, vi är trötta på skamskulläggande och vi är framför allt dödströtta på en storstadselit som bedriver en verklighetsfrånvänd klimatskrämselpolitik med våra plånböcker – och vårt lands framtid – som insats. En ny undersökning från Indikator Opinion visar att 65 procent av svenskarna säger nej till en köttskatt. Bara 19 procent tycker att det är en bra idé. Färre än var femte svensk. Folket vill inte ha det här. Men tror ni att klimatfanatikerna i Stockholm och Bryssel lyssnar? Självklart inte. För dem spelar det ingen roll vad vanliga människor tycker. Deras agenda måste genomdrivas, kosta vad det kosta vill. Och det är alltid du och jag som betalar. Det här handlar om mer än bara kött. Det handlar om vem som bestämmer i det här landet. Ska det vara folket, eller en liten skara globalister och klimatbyråkrater som aldrig behövt bry sig om vad maten kostar? Varje gång någon skatt eller förbud föreslås är det samma sak: Det drabbar vanliga familjer som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Medan eliten äter sin ekologiska quinoa och importerade veganska burgare på hipsterrestauranger, ska vanliga svenska familjer straffbeskattas för att de vill ha kött på tallriken. John från Stockholm säger det bäst: "Jag vill kunna köpa billigt kött." Så enkelt är det. Men för klimateliten är detta uttalande "fascinerande" och problematiskt. Att folk vill ha råd att leva? Vilken chock. Vilken vulgaritet. Staten ska inte lägga sig i vad vi äter. Det är inte politikernas uppgift att moralisera över vanliga människors matvanor. Men det är precis vad de gör. Det är en kontrollpolitik utan gränser där budskapet ständigt är: "Vi vet bättre än er. Ni är för korkade för att fatta egna beslut. Vi måste styra era liv." Och varför? För att uppnå något abstrakt klimatmål som formulerades i ett luftigt konferensrum på andra sidan jorden. Överstatliga beslut som svensk landsbygd och vanliga människor aldrig fått rösta om. Förslaget om flygskatt får lite mer stöd, 49 procent. Varför? För att de flesta flyger sällan. Men när det gäller mat, något vi behöver varje dag, då vänder folket tummen ner. Vi ser nu hur Danmark planerar att införa en avgift på boskap 2030. De blir första landet i världen att aktivt försöka avveckla sitt eget lantbruk. Grattis Danmark, ni vinner tävlingen om vem som snabbast kan såga av grenen ni sitter på. Risken är överhängande att våra svenska politiker, som alltid vill vara "bäst i klassen", sneglar avundsjukt på detta. Men konsekvensen av en svensk köttskatt blir inte att klimatet räddas. Konsekvensen blir att vi slår ut våra egna bönder – de som håller våra landskap öppna och säkrar vår matberedskap. Istället tvingas vi importera kött från länder med djurhållning och antibiotikaanvändning som skulle få oss att rysa. Är det miljövänligt? Nej, det är hyckleri på hög nivå. Opinionschef Per Oleskog Tryggvason konstaterar att "ju närmare vardagen det kommer, desto mindre populärt verkar det bli." Exakt så. När flosklerna ska omsättas i praktik och det börjar kosta riktiga pengar för riktiga människor, då försvinner stödet. Det finns bara kvar hos de privilegierade som har råd att köpa sig ett rent samvete. Det här är en strid om respekt. Det handlar om att erkänna att det finns ett Sverige utanför tunnelbanan. Ett Sverige där man inte kan storhandla i specialbutiker, där elbilen inte är ett alternativ på vintervägarna och där jordbruket inte är en hobby utan en livsstil och en förutsättning för landets överlevnad. 65 procent av svenskarna säger nej. Det är en majoritet som inte kan ignoreras. Frågan är om makten lyssnar.

I det här avsnittet pratar vi om något som många på vår kant helst vill slippa ta in. Sverige är på väg in i en ny typ av nationalism, där staten kommer försöka samla alla inom rikets gränser under flagga, nationalsång och “svenska värderingar”. Samtidigt håller den gamla nationalismen, sådan vi lärt känna den i opposition, på att bli allt mer politiskt irrelevant. Vi diskuterar varför kampen om ordet nationalism är förlorad, vad som händer när makten tar över symbolspråket, och varför det inte räcker att säga “men egentligen betyder nationalism…”. Istället ställer vi den obekväma frågan: om staten bygger sin egen nationalism, vad är då vår uppgift framöver. Var ligger vår verkliga hemvist, och vad måste vi börja bygga om vi vill vara mer än en nostalgisk rest från en förlorad epok.

I dörren hälsades vi välkomna av värdinnan och möttes av ett gnistrande väldekorerat höstigt långbord. Vi kände oss alla förväntansfulla för vad som komma skulle. Vi höjde våra glas till en skål och satte oss till bords. Innan den goda maten serverades fick vi oss till livs en berättelse om hur gåsamiddag blev en skånsk traditionell rätt som avnjöts på Mårtensafton den 10 november. Vidare kom information om alla ingredienser som svartsoppan innehåller, och vi högg in. Svartsoppa med krås fanns det delade meningar om, men vi stämde glatt in i en sång och skål om denna läckerhet. Möed mad och madaro, som ni förstår lät vi oss väl smaka. Svartsoppa med krås och gåsleverkorv, stekt gås, potatis, brysselkål, rödkål, äpplemos… intet att förglömma den goda såsen. Äpplekaka med vaniljsås, kaffe med avec. Vi hade inget att klaga på, vi lät oss väl smaka.

Tio år har gått sedan den där novemberkvällen i Paris. Tio år sedan Europa på några timmar kastades in i en ny verklighet: att vår kontinent inte längre är trygg, att våra städer blivit måltavlor, att vardagen kan rivas sönder av människor som inte hatar ”väst” i abstrakt mening – utan oss. Våra ansikten, vår kultur. Våra själva liv. Bataclan var inte bara en attack. Det var en symbol för ett Europa vid ett vägskäl. Och Europa valde att blunda. Det är förkrossande att minnas, men nödvändigt. Ett decennium senare: Vad har förändrats? Vad har våra ledare lärt sig? Vad har folket förstått? Vilken blev konsekvensen av den värsta attacken sedan Madrid och London? Inte mycket. Och det borde skrämma mest.

Justitieminister Gunnar Strömmar och rikspolischef Petra Lundh meddelar att det finns 17 500 aktiva gängkriminella i Sverige, och ytterligare 50 000 personer i deras nätverk. Ändå vägrar man lösa problemen på allvar. Vi diskuterar politikens problem, och vad som faktiskt måste göras om man vill komma åt detta. Vi tittar också på när Kent Ekeroth blir utkastad från Dalarnas regionfullmäktige, när en maktfullkomlig sosse får ett ordentligt utbrott. Men vad är det sossen säger egentligen, och stämmer det verkligen? Till slut tittar vi närmare på något som dykt upp i våra flöden senaste veckan; något som kallar sig för “Manifestation för Sverige”. Vad är detta, vad vill de och är det något att ha?