För många av oss är det underligt, för att inte säga oförståeligt, att inte fler delar våra värderingar och söker sig till oss. Det som är uppenbart för oss verkar vara fördolt för dem. Varför är det så? Detta resonerar Magnus Söderman kring i denna artikel.

I Det fria Sveriges visionsskrift läser vi att svenskarna befinner sig i en märklig situation där de flesta har det gott ställt ekonomiskt och arbetslösheten är låg, men samtidigt läser vi om kriser inom olika samhällsområden och berättelser om hur folk hamnar i trångmål när välfärden inte räcker till. Varför är det så? Visionsskriften ger oss detta svar:

“För samtidigt som svenskarna i gemen har det gott ställt kommer rapporter om att de som redan lever på marginalerna får det allt svårare att få hushållet att gå ihop. Därtill inser många, efter att ha öppnat det orangea kuvertet från pensionsmyndigheten, att deras ålders höst får vänta eftersom de inte kommer kunna leva på pensionen som väntar, trots ett helt arbetsliv bakom sig. Klyftorna mellan dem som har och dem som inte har ökar, men samtidigt är det många som märker att det inte krävs mycket att gå från ‘att ha’ till ‘att inte ha’; en längre tids sjukdom eller att man hamnar mellan stolarna hos någon myndighet i samband med arbetslöshet kan räcka för att man skall hamna så långt efter att man inte kan hämta hem det igen. Det är inte bara ett faktiskt ekonomiskt avstånd mellan dem som har och dem som inte har, också verkligheten uppfattas olika och skapar ett splittrat samhälle. Man förstår inte varandra och detta minskar sammanhållningen i samhället generellt.”

Ja, det finns flera verkligheter beroende på vem du är, var du bor och hur tjock plånboken är till exempel. Mycket spelar in på hur din verklighet gestaltar sig, och de flesta har fullt upp med att hålla ordning på sitt eget istället för att sätta sig in i någon annans verklighet. Ska sanningen fram har vi ju också, genom åren, uppfostrats av systemet att lita på att staten ordnar allt åt oss, varför vår nästa inte behöver just oss när det kniper.

Vänstern skulle mena att det är en klassfråga, men jag håller inte med, även om sådana aspekter måste vägas in. Vi svenskar har aldrig haft något utpräglat klassamhälle. För att överleva och må väl i vårt karga klimat har “hög” som “låg” varit tvungna att samarbeta och hövdingen förstod mycket väl att han själv skulle drabbas om han var för hård eller orättvis mot sina underordnade. Visst generaliserar jag nu, men det måste man göra för att driva resonemanget framåt.

Det är i de olika upplevda verkligheterna som vi också finner förståelsen för processerna som leder människor till exempelvis vår förening. För de flesta av oss är det oförståeligt att inte alla ser vad vi ser; tänker som vi tänker och kommer till samma slutsatser som vi.  Varför är inte 100 000 svenskar medlemmar? Ser de inte vartåt det barkar hän? Svaret är: nej! Borträknat den delen av svenskarna som faktiskt tycker att mångkultur och massinvandring; genus och hbtq med mer är bra och borde finnas mer av, så är det väldigt många som inte ens reflekterar över sin samtid. Så länge de grundläggande måstena är tillfredsställda finns det ingen anledning att “gunga båten” och när saker gått åt skogen så har man fullt upp med att ordna för sig.

Därför står inte folk i långa köer till föreningen för att bli en del av vår gemenskap… inte ännu!

Under de senaste åren har vi kunnat se hur en alltmer växande skara – av olika anledningar – vänt sig bort från systemet och sökt sig mot den nationella oppositionen (i bred bemärkelse). Den som har kunnat se “bakom kulisserna” har också blivit varse att mindre sammanslutningar av svenskar kommit till litet varstans i Sverige. Det var bland annat med den utvecklingen i åtanke som Det fria Sverige grundlades. Det var helt enkelt dags.

Men även om det är hög tid för DFS så betyder det inte att vi tror att det är en massrörelse som står för dörren. Skälet är primärt olika människors olika verkligheter. Väldigt många – den absoluta majoriteten av svenskarna – har inget behov av det fria Sverige (vare sig som förening eller idé) eftersom de inte anser sig vara “ofria”; eftersom de har det bra; eftersom de aldrig reflekterat över alternativen; eftersom de inte vill gunga båten.

Det är den krassa verkligheten.

För oss återstår det då att göra det vi tror på – det vi är övertygade om är rätt – för oss själva, för våra nära och kära och för att forma den framtid vi vill se. Vi finns här och vi kommer att driva vår verksamhet. Vi kommer att lägga oss i debatten, arbeta med opinionsbildning och informationsspridning eftersom vi bryr oss, för att visa att det finns ett alternativ, men vill man inte lyssna så behöver man inte och dröjer det några år innan man söker sig till oss så är man fortsatt välkommen då.

Föreningens arbete med att skapa mötesplatser, utbilda och finnas till hands för medlemmarna sker oberoende av det offentliga arbetet och att vara medlem lika mycket för sin egen och sina näras skull som för att man bryr sig om sitt folk och sitt land är inte fel. Det är med förståelsen för de två aspekterna av föreningens arbete och den delade verklighet medlemmarna har som vi också kan konstatera att vi tar det långa perspektivet, generationsperspektivet.

Vanstyret av Sverige och effekterna av detta kommer att göra verkligheten mer och mer lika för svenskarna framöver. Precis som att många fler idag än för 20 år sedan söker sig till nationalismen kommer åtskilligt många fler göra det framöver. Det är sannerligen i rätt tid som ett ambitiöst projekt som vår förening har kommit igång eftersom vi kommer att vara redo att ta vårt ansvar när det är dags för svenskarna att skapa sin egen verklighet och ta tillbaka kontrollen över sitt eget öde.

4 kommentarer på “Ett Sverige men många verkligheter

  1. På mitt jobb gnälls det friskt om samhället men en väsentlig skillnad är att dom andra inte verkar rädda för utvecklingen i Sverige. När jag började inse faktum så blev jag rädd. Fruktansvärt rädd. Det är jag fortfarande. Det är en fly eller fäkta känsla som jag inte kan skaka av mig. Därför är jag medlem. Jag står inte ut med att sitta overksam medans asgamar och vargar stjäl mina barns framtid. Jag fattar inte hur mina arbetskamrater kan gnälla och sucka och bara fortsätta som om nån annan ska strida för dom. Dom fattar verkligen inte att ingen i toppskiktet bryr om dom mister sitt hemland.

  2. Svenskarna är rädda att demoniseras, hamna i onåd hos sina medmänniskor (ända ner till familjen) samt inte minst: förlora jobbet/försörjningen.

    Ser jag på nära håll…

    Alltså, såå spännande se om det hinns till detta val att svensken “mognat” till att rösta MOT de partier som förstört och fortsätter förstöra Sverige. (Trots de börjat “val-ljuga” i retoriken!)

    Startas dessutom Alternativ för Sverige som ett nationalkonservativt parti att rösta på så hoppas jag innerligt att alla de svenskar som bär på rätt=våra ??‍?‍?‍? åsikter, röstar därefter.

    Socialkonservatism OCH nationalkonservatism borde täcka tillräckligt spektrum som alternativ till de sverigeförstörande partierna??

  3. Så länge vardagen hänger rätt väl ihop för medelsvensson, så oroar han sig inte. När den sedan börjar spricka, så koncentrerar han sig på egne problem och har inte tid med samhällsproblem.

    Den framförhållning som ledarna borde svara för, struntar de fullständigt i. Allt handlar om att yla som de andra ‘perukstockarna’ i EU. Annars kunne man riskera att bli mobbad i Bryssel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *