Hur ska julen firas?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på vk
Dela på telegram
Dela på whatsapp
Finns det ett rätt sätt att fira jul på? Är det kanske förmätet att hävda det? Om inte annat så är det värt att tänka på det nu när bara några dagar återstår tills julafton åter är här.

Varje svensk familj har sina egna sätt att fira julen på och det är precis så det ska vara. Varje familj delar också mycket av sin jultradition med alla andra svenska familjer. Man skulle kunna gå hem till nästan vem som helst den 24e december och känna igen det mesta. Det är den svenska julen. Vad våra egna familjetraditioner anbelangar så finns det inget ”rätt” eller ”fel” sätt att fira julen på. Inte heller utifrån ett djupare trosperspektiv.

Om er jul är mer eller mindre kristen eller mer eller mindre hednisk så är den inte mer eller mindre ”rätt”. Det finns tillräckligt med historia för att varje sökande själ ska kunna finna sin egen stig i juletid.

Men icke förty finns det ett ”rätt” sätt att fira jul på.

För att komma i rätt stämning vill jag föreslå att du läser och begrundar Zacharias Topelius dikt Julefrid. Den inspirerar till att fokusera på det som är ”rätt” för alla när julhelgen inträder – nämligen friden. De religiösa undertonerna är uppenbara, men det finns något djupt och evigt i stroferna som berättar vad julefrid är:

Där nalkas den lyckliga julen så gladt
med fridspalm i signande händer;
där bär han åt arme och rike sin skatt;
där tindrar hans stjärna i mörkaste natt,
och ljusen i granen han tänder;
där binder han krans
för ungdomens lekar;
där strålar hvart öga i konungens glans.

Friden är det centrala och ”rätta” i julen. Vi bör låta den ligga till grund för vårt firande och se allt utöver den som en bonus. Kanske samlas inte hela familjen; kanske finns inte möjligheten att köpa alla klapparna man vill ge bort. Av allt det som kanske inte blir som man vill och hoppas, på grund av orsaker vi inte kan råda över, så kan alltid friden finnas där – den råder vi nämligen själv över.

Faktiskt är det bäst för oss alla att välja friden framför allt. Strunta i det där sista julbaket om du känner dig stressad över det. Kanske räcker det med två sorters sill på julbordet. Säg ”nog nu” och sätt dig ner i soffan och krama ditt barn, din hustru eller make.

Topelius igen:

Förunna åt mödan att hvila en dag,
åt sorgen att andas med lättare drag
vid skenet af husliga flamman!

Ja, det rätta i jul är frid och allt som hindrar friden från att infinna sig är fel.


Julefrid

Det mörknar. Mot stränderna hafvet slår,
och lyktorna flämta i kvällen.
Den eviga natten vid portarna står;
men lifvet det trampar sitt nötta spår
och tänder sin brasa på hällen.
Det sopar sitt hus,
det fejar sin lampa,
det dukar sitt bord, och det fyller sitt krus.

O, banna ej glädjen i festliga lag,
när julen oss ringer tillsamman!
Förunna åt mödan att hvila en dag,
åt sorgen att andas med lättare drag
vid skenet af husliga flamman!
Låt lyckliga små
kring klapparna jubla!
Åt kärleken unna att gifva och få!

Ja väl. Låt oss glädjas en flyktig sekund,
allenast ett fäste vi finne!
På rullande klot ha vi murat vår grund,
och mörkret därute det står i förbund
med själarnas mörker härinne.
Glöm sorger och strid,
var fri, och var lycklig!
Men säg mig: hvad vet du om julens frid?

Säg, sitter han alltid vid rågade bord?
Trifs han i butikernas äflan?
Och gästar han alltid de glada på jord?
Hörs alltid vid festen hans lugnande ord?
Och bor han i klapparnas täflan?
Gick aldrig han än
från julens predikan
så gäspande tom, som han kommit till den?

Du sanna, du djupa, du heliga ro,
som svalkar odödliga andar
och bygger af böner din himmelska bro
från mödan till hvila, från tviflet till tro
och sötma i sorgerna blandar,
du strömmar hit ned
till allt och till alla,
allenast din herre och konung är med.

Där nalkas den lyckliga julen så gladt
med fridspalm i signande händer;
där bär han åt arme och rike sin skatt;
där tindrar hans stjärna i mörkaste natt,
och ljusen i granen han tänder;
där binder han krans
för ungdomens lekar;
där strålar hvart öga i konungens glans.

Men där ej hans konung är bjuden till gäst,
där vissnar den grönskande granen;
där grumlas i bägarens botten en rest;
där ändas i armod den rikaste fest;
kring knutarna hviner orkanen,
ljusflammorna dö,
och kronorna slockna,
och natten ser in genom rutornas snö.

Den törstande anden i människobarm
han söker beständigt sin källa;
han kysser förgäfves i nöjet sig varm,
han sträcker mot ändlösa rymder sin arm
och vill icke vingarna fälla;
allt vill han förmå,
han rasar i uppror,
förnekar, förtviflar, men törstar ändå.

Då lyfter han ögat mot himmelens rand,
där ljusnar en strimma i söder;
hon dagas i dödens och skuggornas land,
hon växer, hon klarnar vid hafvets strand
ny vår hon ur sorgerna föder.
Högt, högt i det blå
uppstiger ur natten
ett konungsligt barn i en krubba af strå.

Det värmer, det lyser i världens höst,
det går genom släkten och tider;
den törstande anden förnimmer dess röst,
ödmjukar sig, känner sin eviga tröst
och finner sin källa omsider.
Nu ändas hans strid,
nu går han till klarhet,
nu randas hans jul, och nu vet han sin frid.

Och klockorna ringa från år till år,
och änglarne sjunga Guds ära.
Ny dag är uppgången, och natt förgår,
det eviga ljuset vid portarna står,
fridskonungen är oss nära.
Han kommer till allt
som törstar och lider;
ja, kom, Herre Krist, i
din barngestalt!

Tr. 22 December

 

Magnus Söderman

Magnus Söderman

Lämna gärna en kommentar!

Vad är Det fria Sverige?

Vi är en intresseförening för svenskarna med över 1000 medlemmar. Tillsammans bygger och skapar vi svenska mötesplatser, nätverk och bostadsområden. Vi har tröttnat på att bara klaga, och tar vår framtid i egna händer.

Senaste nytt

Kommande evenemang

Gilla oss på Facebook

Vår lanseringssändning

Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev

Du kan närsomhelst säga upp nyhetsbrevet. Vi kommer aldrig dela dina uppgifter till tredje part.

X
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}