Kulturen är hela samhällets angelägenhet

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på vk
Dela på telegram
Dela på whatsapp
Politikerna är i dag överens om att Sverige ska ha ett rikt och levande kulturliv och att kulturen ska vara tillgänglig för alla medborgare. Men vad menar de med kultur och är den de lyfter till gagn för oss?

Låt mig inleda med att definiera vad jag åsyftar när jag skriver om ”kultur”. I vid bemärkelse handlar kultur om all mänsklig aktivitet så det är rimligt att koka ner det en aning. När jag fortsatt tar upp kultur i texten begränsar jag mig till det som slår oss först när vi hör ordet i varje givet sammanhang: konst, musik, arkitektur och till viss del seder.

Politikerna är i dag överens om att Sverige ska ha ett rikt och levande kulturliv och att kulturen ska vara tillgänglig för alla medborgare. Av riksdagspartierna är det bara Sverigedemokraterna som direkt hänvisar till det ”svenska kulturarvet” som något unikt och att det är detta man vill bevara och levandegöra. Detta borde väl säga sig själv, men inte i Sverige i dag. För ett par år sedan började Institutet för språk och folkminnen samla in förslag från svenska folket på “immateriella kulturarv”, alltså uttryck, traditioner, instrument och platser som är uttryck för det svenska. Dessa förslag fick sedan regeringen ta del av och det har funnits möjlighet att föra dessa vidare till Unesco med förhoppningen att dessa svenska kulturuttryck skal föras upp på organisationens listor. Regeringen valde dock att inte nominera det som svenskarna ansåg vara svenskt. Orsaken? Man vill inte kränka andra kulturer. Per Ohlsson Fridh, statssekreterare på Alice Bah Kuhnkes kulturdepartement förklarade detta sålunda:

”Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki.” 

Detta är en grotesk inställning till svensk kultur som i förlängningen är livsfarlig.

Folk utan kultur

Ett folk utan kultur är ett folk utan samhörighet och de enda som tjänar på det är sådana som vill kunna kontrollera folket i fråga. Om man tar bort det gemensamma ursprunget och förlöjligar (eller förringar) den egna kulturen så underminerar man hela samhället, en individ i taget. Det finns orsaker till att ockupationsmakter förbjuder de ockuperade att tala sitt eget språk, spela sin egen musik, dansa sina egna danser och så vidare. Det görs för att kontrollera de ockuperade.

Fråga dig själv: varför ville socialdemokratin underminera samernas kultur och språk i Sverige? För att kontrollera dem och inlemma den i sitt samhällsbygge.

I Sverige i dag sker inte detta genom tvång och förbud, det sker genom en kulturpolitik som främjar de negativa uttrycken och begränsar de positiva dito.

Dagens kultur bryter ner

En homogen nation kommer att se sin kultur utvecklas och förändras över tid. Olika intryck kommer sakta utifrån och medan somliga blir övergående trender kommer andra att inlemmas och bli en del av folkkulturen. Detta är inget att uppröras över eller söka hindra. Problematiken kommer när man genom statliga dekret (eller ekonomiska styrmedel och massmediala kampanjer) lanserar kulturuttryck som en del av en politisk agenda. Man försöker då förbigå det naturliga urvalet inom kulturen (det vill säga det folk genuint uppskattar) till förmån för det man anser (av olika skäl) måste pådyvlas dem.

Låt mig exemplifiera genom att titta närmare på ”menskonst”; alltså att konstnären använder mensblod i sitt skapande. Lämnat åt sig själv, utan uppbackning av massmedia och/eller statliga subsidier är jag rätt säker på att det hela skulle attrahera ytterst få. Men detta uppmuntras och lyfts fram. En enkel sökning på ”menskonst nyheter” gav följande rubriker: ”Menskonst förbättrar världen” från SVT; ”Blodigt allvar när mens intar Göteborg” från Göteborgs-Posten; ”Konst, mens och magi!” från Sveriges radio P3 och ”Mensen tar plats i finrummet” från Dagens Industri.

Kulturen av i dag handlar om att bryta ner och attackera det svenska och (i förlängningen) det vita Västerlandet. Statyer på gamla kungar är ”patriarkalt” och ”våldsbejakande”; figurativ konst är ”fascistisk” eftersom den kräver ordning i framställandet och så vidare.

I dag är det det abstrakta och absurda – det provocerande och smaklösa – som är uppburen konst och det gäller samtliga yttringar.

Kultur räknas

Förutom att konsten är ett uttryck för folksjälen så påverkar den också människan. Den konst som finns i det allmänna rummet (tillika arkitektur och musik) kommer att påverka människorna som utsätts för den. Denna påverkan kan antingen vara positiv eller negativ; den kan bygga upp eller bryta ned. Skönhet är inte relativ och bara delvis subjektiv. Vad som är vackert är det som är symmetriskt och balanserat. En staty föreställande en fet man med trippla magar och fläsk som hänger här och där är aldrig vacker, vare sig i egen majestät eller jämförd med grekiska statyer från antiken. Den kan vara välgjord, men fortfarande inte vacker i sig. Det är det heroiska och/eller naturliga som gör konsten uppbygglig och tilltalande. Det samma gäller arkitektur. Miljonprogrammets kolosser är måhända praktiska, men inte vackra och att bo i den typen av områden gör inte människan gott.

Hur kulturen uttrycks i samhället lägger också grunden för värderingar. Låt oss till exempel se på ett kommunalt finansierat konstprojekt. I Fittja har kommunala Botkyrkabyggen och den kommunala stiftelsen Mångkulturellt centrum finansierat en muralmålning. Målningen visar tre ansikten, ovan dem står det “Rest in Peace”. Vilka är då männen? Alla i Fittja vet det och de yngre beundrar dem. Aftonbladets Peter Kadhammar var där och frågade, svaret han fick:

”Killen som sköts av polisen när han rånade en guldsmed i Södertälje. Den andre, känd av polisen som det brukar heta, mördades i en trappuppgång i Fittja. Den tredje körde i hög fart ihjäl sig på motorcykel.” 

Det är förortsgrabbarnas idoler alltså, som kommunen sponsrar en minnesmural över. Kadhammar igen, om ett möte med två 17-åringar vid målningen:

”Han var bra, det är bra att råna, säger den ene om mannen som sköts i Södertälje.” 

Fittja är ett av de områden som i folkmun benämns som no go-zon och som på pk-språk kallas utanförskapsområde. Kanske är det inte så konstigt med tanke på vad kommunen sprider för budskap, men desto mindre roligt för poliser som ska arbeta där. Kadhammar hör av sig till verksamhetschefen på Mångkulturellt centrum:

”Det är för ytligt att bara säga att målningen föreställer kriminella. De är också en del av en lokal historia och starka sociala band. Det finns mänskliga kvaliteter. Även om man är kriminell är man människa också.” 

Kommunens konst gör kriminella till hjältar och varenda unge i området vet nu att den som rånar och är kriminell belönas med en minnesmålning i offentligheten.

Allas vår angelägenhet

Kulturen blir därför hela samhällets angelägenhet och från detta får vi inte skygga. Som nationella måste vi våga vara mycket tydliga med vår vision om kulturen i det fria Sverige. Inom ramen för den yttrandefrihet som ska råda vill inte jag förbjuda konstuttryck (även om jag inte anser att exempelvis pedofila uttryck skall kunna förklädas till konst). Kort sagt, om konsten inte bryter mot övrig lagstiftning så omfattas den av grundlagsskyddet.

Det är inte genom lagstiftning som degenererad konst ska bekämpas.

Min uppfattning är att vi inte behöver agera annorlunda mot hur systemet gör i detta nu. Istället för att understödja det som i dag hyllas, ska vi understödja det rakt motsatta. Konstnärer som ägnar sig åt uppbyggligt skapande utifrån ett traditionellt begrepp skall få ta del av stipendier, konstnärslön och annat som hjälper dem på traven. Deras verk skall köpas in av stat och kommun för att pryda det offentliga rummet och de skall ställas ut i kulturhus. Om privata aktörer vill visa menskonst så står det dem fritt, men dylikt kommer inte på något sätt att bekostas av allmänna medel.

När det gäller bostadsbyggandet ska det också vara tydligt att det är i det klassiska och traditionella som inspirationen skall hämtas. Funktion, stil och klass står inte i motsatsförhållande till varandra.

Vad gäller kulturpolitik utifrån det svenska kulturarvet finns det inte mycket att orda om, inte för oss nationella. Det säger sig själv att det ska vårdas och värnas; det är självklart att det ska framhävas och visas upp.

Jag har hört påståenden som säger att kulturen i ett nationalistiskt samhälle blir steril och saknar livskraft eftersom den stängs ute från influenser utifrån. Det är en ren lögn. Influenser utifrån som inkorporeras genom konstnärers skapande ser vi inte som ett hot, utan som en berikning och det är upp till kulturkonsumenten att ta det till sig eller avfärda det. Däremot ser vi det som ett hot, om urartad kultur påtvingas ovanifrån och detta kommer vi inte att acceptera.

Magnus Söderman

Magnus Söderman

Lämna gärna en kommentar!

En kommentar på “Kulturen är hela samhällets angelägenhet

  1. Så rent och så rätt. Socialismen har åstadkommit en del bra saker för svenska folket efter senaste världskriget . Ekonomisk rättvisa, om man håller med om att i ett välfärdsland ska ingen behöva svälta eller vara bostadslös, möjlighet för alla att studera. Det finns säkert mer. Men det som gjort stor skada för vårt folk är kollektivismen (stora skolor, stora klasser, stora fabriker, storskaligt jordbruk med effektivisering framför djurskydd, urbanisering. Feminismen som från början var oerhört värdefull och viktig har spårat ur och istället blivit förlöjligad och förlorat all respekt.
    Vad gäller satsning på kvinnors möjlighet att kunna försörja sej och stå på egna ben är det i grunden bra. Ett jämlikt förhållande där balans mellan man och kvinna råder är lyckligare än ett där en, oftast kvinnan, är i beroendeställning. Men jag tycker att det är fel att lämna bort barn till andra att fostra och skydda för att båda föräldrarna måste jobba och har matats med att karriär är livets viktigaste mål och mening. Svår ekvation. I de bästa av världar är reformer på plats som på något sätt gynnar kvinnan ekonomiskt så att hon värderas för sin insats i hemmet och kan känna sej trygg. Om alla män vore snälla och justa (och kvinnorna rekorderliga) så skulle ju allt fungera med automatik – så ser det tyvärr, långt ifrån, ut. Kvinnor måste kunna ha ekonomisk möjlighet att skydda sej och sina barn från en omöjlig Karl. Fick jag bestämma så skulle barnfamiljer skattebefrias, alla dagis stängas och en nanny kunna anställas (utan skatter och arbetsgivaravgifter) för att se till barnen i hemmet. Hemskolning skulle vara en självklarhet i min värld. Våld i hemmet skulle bestraffas HÅRT och skoningslöst.

Comments are closed.

Vad är Det fria Sverige?

Vi är en intresseförening för svenskarna med över 1000 medlemmar. Tillsammans bygger och skapar vi svenska mötesplatser, nätverk och bostadsområden. Vi har tröttnat på att bara klaga, och tar vår framtid i egna händer.

Senaste nytt

Gilla oss på Facebook

Vår lanseringssändning

Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev

Du kan närsomhelst säga upp nyhetsbrevet. Vi kommer aldrig dela dina uppgifter till tredje part.

X
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}