Natten går tunga fjät runt gård och stuva. Kring jord som sol’n förlät, skuggorna ruva. Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus … inte Sankta Lucia! Vår Lusse har inte ett dugg med det sicilianska helgonet Lucia att göra, det är bara något du har lurats att tro. Här är historien om vårt fornnordiska Lussefirande.

När Norden kristnades på 1000-talet gjorde Katolska kyrkan det till sin främsta uppgift att banka asatron ur de hedniska nordmännen. Midsommar påstods plötsligt vara Johannes Döparens dag, vilket funkade i Danmark och Norge där folk numera firar Sankt Hans afton i stället för midsommarafton. Julen skulle firas till minne av Jesusbarnets födelse (trots att ingen vet exakt vilken dag Jesus föddes) och inte längre för att hylla julens specielle gud Jólnir – ett av Odens 108 namn.

Men vad skulle de hitta på med Lussefirandet? Låter inte Lusse/Lussi som Lucia? Aha! Vi tar helgonet från Sicilien som rev ut sina ögon före sin död och kanske dog martyrdöden år 304 i Syrakusa.

Om det vore sant att vi långt uppe i Norden blev så begeistrade i Sankta Lucias öde att vi började fira hennes dag 13 december, så borde förstås hela den kristna världen gjort detsamma och ställa till med sina egna Luciatåg. Men det gör de inte. Det är i princip bara i Sverige vi sätter levande ljus på vackra flickors huvuden, binder ett rött band om deras midja och låter dem sjunga stämningsfullt för oss.

Det är i princip bara i Sverige vi sätter levande ljus på vackra flickors huvuden, binder ett rött band om deras midja och låter dem sjunga stämningsfullt för oss.

Exakt hur vårt Lussefirande började vet vi inte, men redan på 300-talet före Kristus skrev den grekiske geografen Pytheas om sin resa till Ultima Thule. Verket finns inte kvar, men omnämns av andra. Inte heller är det fastslaget att Ultima Thule avsåg just Skandinavien, men av Pytheas beskrivning har man gissat att han följde den norska kusten ända till Lofoten. Efter resan skrev han i verket Om oceanen att Thule låg sex dagsresor norr om Britannien vid ishavet och att natten endast varade 2-3 timmar under sommaren. Han fick höra att norr om Thule är havet fruset och att solen inte går ned alls på sommaren.

Hänförd beskrev han sin upplevelse där:

”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”

Detta är vår tradition. Detta var och är Lusse – den dag då vackra kvinnor kommer med ljuset till sitt folk för att förkunna att den långa natten snart är slut. Låt ingen någonsin inbilla dig att vårt firande har med ett sicilianskt helgon att göra, och låt ingen ta denna kära tradition ifrån oss.

Att svt.se skriver en artikel om att Lussefirandet är på våg bort från svenska skolor är ett illavarslande tecken i tiden. Rektor Anna Wiberg på Ådalsskolan i Kramfors säger som förklaring till att skolan har ställt in Luciafirandet:

”Det är inget vi gör nuförtiden. Det är inte intressant att ställa upp med en bild i tidningen där folk ska rösta på den vackraste kandidaten, dom har annat att lägga sin tid på.”

Inget vi gör nuförtiden? Jo! Vi är massvis med svenskar som älskar våra Lussedrottningar som sprider värme och skönhet i den mörkaste årstiden. Hela världen fascineras när Nobelpristagarna väcks av skönsjungande blondiner i vita särkar, men Anna Wiberg tycker att vi ”har annat att lägga vår tid på”.

Riktigt komiskt blir det när svt.se intervjuar en kvinnlig elev på skolan:

”Det är nog många som tänker på skolarbetet i stället. Det går före i stället för att slösa bort sin tid med att sjunga.”

Att eleven ifråga heter Hanifa Asadi kan förstås förklara varför hon hellre lägger tid på skolarbetet än på Lucia. Utan kopplingar till vårt land, vårt folk och våra traditioner förstår hon inte innebörden av ett Lussetåg, och det är lika bra det. Jag önskar bara att de svenska eleverna kräver firandet tillbaka. Eller helt enkelt bara anordnar sina egna Lussevakor och Lussetåg – det kommer i alla fall att bli en av våra vackraste traditioner i Svenskarnas hus!

155 Shares

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *