Medlemslunch med Bach och framtidshopp

En fullbokad medlemslunch i Stockholm bjöd på intressanta diskussioner och utmärkt stämning. Vice ordförande Ingrid Carlqvist skriver här om sin personliga upplevelse från en mycket lyckad lördag.

En fullbokad medlemslunch i Stockholm bjöd på intressanta diskussioner och utmärkt stämning. Vice ordförande Ingrid Carlqvist skriver här om sin personliga upplevelse från en mycket lyckad lördag.

Snön knarrar och solen strålar ner över det vackra sekelskifteshuset i Stockholmstrakten. Maten från cateringfirman är på plats, spröda toner från Bach strömmar ur högtalarna och nu väntar vi bara på medlemmarna – de 40 som anmält sig till medlemslunchen.

De båda Stockholmsmedlemmarna Andreas och David som arrangerat allt det praktiska har fullt upp i köket. De har redan ställt upp bord och stolar i matrummet och vi alla går omkring och fixar och donar. En nästan overklig känsla av välbefinnande infinner sig – ingen av oss hade velat vara någon annanstans i detta ögonblick.

Nu strömmar medlemmarna in i huset. Den yngsta är 1,5 år och i sällskap med sin pappa. Här finns gifta par, doktorander vid universitet, lagerarbetare och pensionärer. De förenas av sin kärlek till Sverige och det svenska folket, men framförallt av sin enastående vilja att rädda fosterlandet och återskapa det svenska Sverige.

Hallen är snart överfull av blöta skor och stövlar, och medan medlemmarna rör sig in mot matrummet skojar någon om att de kanske skulle ha fått varsin välkomstdrink för att komma över den initiala ”svenska blygheten”. Tre minuter senare pratar folk så mycket att vi får kämpa för att göra oss hörda – trots att det enda som serveras är Ramlösa.

Alla har satt sig ner vid borden och Andreas hälsar dem välkomna. Vi börjar med att fråga hur många som aldrig har hört Ingrid & Conrad-podden. Inte en enda hand räcks upp – vi är bland idel fränder och behöver inte presentera oss.

Sedan ber vi de närvarande att göra en kort presentation av sig själva – vad heter de (förnamn räcker) och varför har de gått med i Det fria Sverige? Givetvis är det helt okej att inte säga något om man inte vill.

Men det vill folk! En del vill tala så länge att vi måste avbryta dem för att vi ska få äta innan maten kallnar. Det gemensamma ordet från medlemmarna är hopp. Det fria Sverige har gett dem hopp om en framtid för vårt fosterland, och de är nu alla ivriga att få göra något konkret.

Maten som serveras har det poetiska namnet ”Nordiskt ljus” och är mycket god. Folk äter och pratar och det råder ingen tvekan om att de känner sig både trygga och glada.

Till kaffet ska jag och Conrad prata lite och svara på frågor. Samtalen är nu så högljudda att det dröjer en bra stund innan vi lyckas ta till orda. Jag börjar med att gratulera oss alla – ett par timmar tidigare hade ju Charlotte Kalla tagit OS-guld i skiathlon och inte nog med det: Under medaljutdelningen tog hon av sig mössan och sjöng med i hela Du gamla, du fria! Det känns som ett positivt tecken i tiden.

Vi talar en del om att svenskarna har tappat bort känslan för sitt eget folk. I vår iver att vara civiliserade och lämna klantänkandet bakom oss, har vi blivit ensamma och isolerade. En invandrare som råkar ut för något kan med ett enda sms få 20 personer att komma till hans undsättning – hur många av oss kan åstadkomma något liknande? Ingen.

En medlem frågar hur Det fria Sverige kan skydda sig mot kupper och övertagande av fientliga krafter. Svaret är mycket enkelt – bara aktiva medlemmar har rösträtt när det gäller styrelsemedlemmar.

Men hur blir man aktiv medlem då? Det första kravet är att man varit medlem i föreningen i minst sex månader. Därutöver ska man ha visat framfötterna och varit en engagerad och driftig medlem. Allt detta är förstås till för att skydda föreningen från fientligt övertagande. Exakt hur man blir aktiv medlem kommer att läggas upp på hemsidan framöver.

Men mest av allt vill medlemmarna veta hur de ska kunna göra nytta. Alla frustar av iver att få uppgifter och känna att de rent fysiskt gör något för att rädda Sverige. Vi förklarar att det faktiskt är medlemmarna själva som formar föreningen. Vi ger några tips:

  • Skriv motioner till årsmötet!
  • Värva fler medlemmar i din egen trakt!
  • Anordna egna träffar!

Mötet är slut och vi frågar hur många som vill följa med in till stan och delta i Mynttorgsaktivisternas manifestation. Nästan hälften räcker upp handen. När vi kommer fram till Mynttorget räknar arrangörerna antalet deltagare. Vi är 104 personer – nytt deltagarrekord, med råge!

Vilken fullständigt fantastisk lördag med Det fria Sverige!

Vill du också delta på Det fria Sveriges arrangemang? Klicka här för en lista på offentliggjorda tillställningar, och anmäl dig till något som passar för dig!

Ingrid Carlqvist

Ingrid Carlqvist

Lämna gärna en kommentar!

6 kommentarer på “Medlemslunch med Bach och framtidshopp

  1. Jag gråter varje kväll och varje morgon. Det har varit så dom senaste 5 åren sedan jag förlorade allt. Så vaknar jag på fredagen den 9 Februari och konstaterar att jag inte gråter. Jag känner mej inte enns särskilt ledsen. Jag undrar varför? Ringer en väninna och pratar en stund, konstaterar att jag inte enns vill dö idag. Är så förvånad? Så packar jag det sista, äter frukost, lastar min resväska på min cykel och vinglar iväg genom snön emot tåget. Ut ur ensamheten i skogen.

    Jag tänker att jag kanske är glad för att jag har nåt att se fram emot för en gångs skull? Imorgon ska jag till Det Fria Sveriges lunchmöte med Ingrid och Conrad.

    Jag letar, åker fel några gånger i Tunnelbanan i Stockholm. Hittar tills sist rätt. Allt är så vackert i det fina Stockholmsområdet och vädret är iskallt men strålande ändå. Jag undrar hur jag ska hitta dom personer som ska leda oss till lokalen?

    Så ser jag nån annan som också ser lite undrande ut. Jag går fram och presenterar mej. Sen växer skaran mycket snabbt. Jag tar i hand med så många personer och fnittrar nervöst. Börjar känna mej lugnare ganska snabbt dock, och så åker vi i ett flertal bilar till en vacker plats med ett klassiskt gammalt hus vi vattnet.

    Jag kommer in och där möts jag av värme, musik, och synen av vackra Ingrid Carlqvist med sitt blonda hår. Hon är uppklädd och står i foajén och välkomnar alla och tar i hand. Jag blir så nervös eftersom jag är ett sånt stort fans, men det går bra. Jag får ur mej några ord när jag tar i hand med Ingrid, och går in till matsalen. Där väntar Conrad och honom känner jag relativt väl nu. Vi har haft lite kontakt via email. Conrad känner igen mej och ger mej en välkomnande kram! Jag tänker att min terapeut kommer att bli glad nästa möte för jag hade sagt till henne sist att jag skulle vara villig att betala 50,000 Kronor för en kram. Så ensam och utsvulten på mänsklig kontakt känner jag mej. Och nu får jag en kram av självaste Conrad. Jag är en av många som har Ingrid och Conrad som bästa vänner. Så det var kul för mej att få träffa mina bästisar. Trots att jag vet att jag endast är en podd lyssnare för dom, så har dom en sån enormt stor och positiv inverkan i mitt liv.

    Och sätter mej i matsalen. Jag ser vacker inredning med gamla, unika, och uppenbarligen antika kristallkronor, handgjorda persiska mattor på alla golven och vacker utsikt. Rummet fylls snabbt och jag får stiliga Svenska män till bords kamrater på alla sidor om mej. Vi har intressanta konversioner, äter god mat och alla får presentera sej. Sen lyssnar vi till Ingrid och Conrad som pratar ungefär som dom brukar på podden. Det är en fantastiks dag, och en lika fantastisk samling människor. Jag känner mej lyrisk hela tiden. Jag pratar med Conrad under en senare paus, och han ger mej lite uppmuntrande ord och klagar på dom höga skatterna tillsammans med mej. Jag dricker kaffe och tänker att “dethär var det godaste kaffe jag nånsin har druckit…”

    Sen åker dom flesta av oss till Mynttorget. Många erbjuder sej att skjutsa. Alla är så trevliga och snälla. På Mynttorget möts jag av fler underbara människor som kramar mej och säger att dom har sett nån av mina videos. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så varmt välkommen in i en grupp. Alla pratar. En del har med sej hundar. Det finns roliga och smarta plakat och te och kaffe. Jag tar ett med nåt skämt på och hänger runt halsen. Vi är många, och jag känner mej glad och trygg. Lite läskigt när främlingar som ser sura ut filmar mej men jag tänker att det är farligare att vara tyst i dessa tider än att göra något för att förändra samhället. Många av oss utbyter kontakt info. En kvinna presenterar mej för en potentiell jobb kontakt. Vi pratar om det ökade våldet i samhället. Ingrid och Conrad anländer och jag pratar så smått med dom igen. Jag känner sånt enormt välbefinnande. Allt känns möjligt. Att leva ensam i skogen ett tag till känns möjligt. Att hitta jobb känns möjligt. Att hitta en ny man känns möjligt. Depression känns som en absurd känsla ifrån mitt förflutna som absolut aldrig skulle kunna infinna sej igen.

    Sen kommer ännu en ung stilig man och berättar för vår lilla grupp som står tillsammans och pratar, att han haft kontor i regeringskansliet. Han pekar på hörnet av den stora byggnaden. Vi blir alla mycket imponerade. Jag känner igen hans röst så väl, men är så dålig på namn. Christoffer Dulny heter han, säger han. Och så mins jag ljudklippet “Hjälten Christoffer Dulny” ifrån Det Vita Pillret som jag lyssnar på varje dag och börjar skratta för mej själv. Allt känns väldigt surrealistiskt. Soldater går förbi i formation. Jag ser två polisbilar köra förbi och tänker på hur det endast fanns en i hela Dalarna i somras.

    Tillslut upptäcker jag att mina tår är så kalla att jag tappat känseln. Jag säger adjö och börjar gå därifrån i rask takt. Så fort jag gått över gatan och lämnat gruppen bakom mej känner jag mej konstig. Underligt isolerad och ensam igen. Det är en skarp kontrast till den gemenskap jag befunnit mej i för bara några sekunder sedan. Jag känner mej utsatt och rädd, men fortfarande något “hög” av dagens erfarenhet. Jag köper en ljusblå Dalahäst i en turistbutik som present till mej själv så att jag ska minas dagen, trots att det är långt utanför min budget. Men, jag är ju trots allt halvkulla, och dagen ska äras.

    Jag tänker att vi Svenskar har blivit så lurade att tro på individualismen. Speciellt jag. Jag förundras över att det finns så mycket värme i just denhär gruppen och gemenskapen. Alla är så snälla, glada, goda, lugna. Inte någon som är aggressiv eller “hatisk”. Jag tänker också att det inte vore så hemskt att vara utan man, barn, jobb och bostad, bara man hade en gemenskap. Att jag kanske kan klara mej trots allt? Det känns idag som en enormt rebellisk handling att befinna sej i en grupp där alla delar ett viktigt mål, och viktiga värderingar: att bevara det Svenska och att stärka det Svenska. Att det finns en väldig kraft i att vara vänlig emot andra och, att bli bemött med vänlighet själv. Imorgon ska jag fika med fler Nationalister i Uppsala. Jag tänker på hur Ingrid och Conrad bara har en enda regel, att vi inte får vara ensamma, och jag förundras över hur mycket bättre jag mår av att befinna mej rent fysiskt i en frisk grupp. Jag känner mej hoppfull att jag ska få uppleva något liknande igen någon vacker dag. Kanske det blir fler möten? Kanske jag kan komma igen till Mynttorget? Kanske jag kan hyra ett rum i någon stad snart och komma ur isoleringen i skogen? Framtiden ser nästan lite spännande ut för första gången på så länge….

    Tack Det Fria Sverige, för att ni finns! Tack Ingrid och Conrad för att ni för oss alla samman, emot vårt mål. Att få leva i gemenskap i ett trevligt, fritt och tryggt Sverige.

    1. Jag får tårar när jag läser boken Priset och jag får tårar när jag läser detta. Tårar som ger mig styrka!

      Lycka till med allt det “lilla i livet” du önskar

      /Stefan mitt emot

    2. Hej Tebasile
      läst ditt inlägg och slås över hur lite man vet om sina medmänniskor och de man träffar i olika sammankomster. Vi pratades vid lite på medlemslunchen och du berättade lite om dina framtidsplaner, fick tämligen omgående intrycket av att jag tror inte att du behöver vara orolig alls över din framtid, du kommer att fixa det du företar dig, känner mig tämligen säker på detta. Önskar dig all lycka med dina framtidsplaner, vi ses väl kanske snart i gen på något “DFS” har ordnat.
      Tills dess varen svenske.

    3. Tebasile: Du är fantastisk. Det är få som verkar känna så djupt som du och ännu färre är de som har förmågan att uttrycka sig som du gjorde här. Vilken inlevelse. Jag vet hur det är att leva med depression, ångest och nedstämdhet, över sina val och över hur vårt land går åt skogen. Jag vet också hur svårt det är att ta sig ur ensamheten (jag är kvar där än) och våga möta nya människor, jag kände verkligen igen mig när jag läste hur du kände när du gav dig av och tomheten som åter infann sig när du lämnade. Jag vet hur det är att ha de enda vettiga människorna i öronen om dagarna i form av poddar och även i form av böcker. Jag håller tummarna för dig och din framtid. Jag tror du ger fler hopp med denna kommentar. Vad var det för videos du har gjort? Hade gärna sett mer av en som bor som jag ibland hade önskat att jag bodde, även om jag isolerar mig väl som jag gjort så länge på mitt sätt.

  2. Instämmer i att det var en riktigt trevlig träff. Det är roligt och viktigt att utöka sitt kontaktnät med människor som vill Sverige väl. Hoppas att det snart blir en ny lunchträff i Stockholm. /K

  3. Till Tebasile: så fint skrivet! Fortsätt att häng med Ingrid och conradgänget så hittar du nog någon bra karl snart. Du verkar ju så gullig och är så söt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vad är Det fria Sverige?

Vi är en intresseförening för svenskarna med över 1000 medlemmar. Tillsammans bygger och skapar vi svenska mötesplatser, nätverk och bostadsområden. Vi har tröttnat på att bara klaga, och tar vår framtid i egna händer.

Senaste nytt

Gilla oss på Facebook

Vår lanseringssändning

Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev

Du kan närsomhelst säga upp nyhetsbrevet. Vi kommer aldrig dela dina uppgifter till tredje part.

X
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}