Att finna sin plats i den nationella oppositionen kanske inte alltid har varit så enkel, om man närmat sig sitt eget engagemang utifrån partipolitiken och ett upplevt krav på samsyn och likriktning. Om man däremot börjar med sig själv och de sammanhang man redan befinner sig i blir det enkelt att finna just sin egen plats.

Fram till industrialismens tidsålder så var samhällena relativt stabila, speciellt i jämförelse med hur de är beskaffade idag. Sverige var en jordbrukande nation väldigt länge vilket betydde att majoriteten av folket försörjde sig själva. Därigenom var man visserligen utlämnade åt naturens nyckfullhet och återkommande missväxt ledde till stora problem, men sett utifrån det moderna samhällets perspektiv var förutsättningarna för överlevnad i svåra tider bra.

Naturens nyckfullhet är inget i jämförelse med de sköra trådar som dagens överciviliserade samhällen är upphängda på. Det kan vara svårt att ta till sig, men en stam i mörkaste Afrika, eller en indianstam längs Amazonfloden har långt mycket större chans att överleva en världsvid kris än västvärldens människomassor.

Vår civilisation är i mångt och mycket endast en fasad som knappt håller samman. Vore det inte för ett konstant underhållande av infrastrukturens pulsåder och artärer som med en jämn ström levererar civilisationens livsblod i form av varor, gods och service skulle kroppen snabbt dö. Små störningar får allvarliga konsekvenser och stora störningar är omedelbart livsfarliga. Jag låter Yeates tala för mig:

Runt, runt i den vidgande virveln
Falken hör inte längre falkeneraren;
Allt faller itu; mittpunkten håller inte samman;
Ren anarki släpps lös över världen …

Vår civilisation är en fasad som knappt håller samman. Det är upp till oss att vara förutseende.Click To Tweet

Inom den nationalistiska miljön finns många egensinniga människor med modet att se på samtiden utifrån en helt annan vinkel än folk i gemen. Vi har inte bara gått i bräschen för idéer som i allt väsentligen varit impopulära på grund av ett kompakt samhälleligt motstånd, utan också varit öppna för kunskap och inspiration som stämplats som förbjuden. Den starkare och mer levande litteraturen från förra seklet (och tidigare) har omfamnats av oss eftersom den pekade ut en annan väg än den vi förmodades följa. Den belyste frågor som var förbjudna, eller helt enkelt bortglömda, och lämnade svar som definitivt gick stick i stäv mot den “moderna” världen.

Denna insikt vi tillägnat oss gav oss möjligheten att se igenom den propaganda som först kulturmarxister och sedan även liberaler och nykonservativa fört ut som ”sanningar”. Deras krig mot verkligheten kunde inte rubba oss i vår övertygelse eftersom vi visste att vi hade tusentals år av tradition, civilisation och kultur bakom oss. Somliga av oss var inte så lättlurade som Järnhälen förutsatt. Trots greuelpropaganda av värsta sort stod man fasta i frontlinjen när kaoskrafterna målmedvetet stormade fram för att göra rätt till fel och svart till vitt.

Vi har bibehållit förmågan att ifrågasätta och tänka kritiskt utifrån en grundläggande naturlig livssyn där inte Jaget eller ens människan tillåtits gör uppror mot Skaparens naturlagar. Det som var rätt för våra förfäder och som traderats genom dem, har vi ansett vara rätt även för oss. Därvidlag har vi inte låtit oss förledas att tro på locktonerna från Järnhälens handgångna lakejer utan sett, analyserat och försökt förmedla bristerna och farorna i de tendenser vi ser löpa amok runtomkring oss.

Nationalisten har inte bara gått i bräschen för idéer som i allt väsentligen varit impopulära på grund av ett kompakt samhälleligt motstånd, utan också varit öppna för kunskap och inspiration som stämplats som förbjuden.

Nationalister siade om hur vår verklighet skulle gestalta sig tidigt efter paradigmskiftet efter de förödande slag som drabbade Europa i och med de två världskrigen. Och nya generationer av nationalister har burit vidare analysen, förnyat den och anpassat den för varje årtionde. Sakta men säkert har vi sett hur de fått rätt. Vi har alltid intagit en tredje position bortom kapitalismen och socialismen, försökt förklara hur de två ismerna blott är varsin sida av samma mynt, upprätthållna av samma personer, institutioner och med exakt samma grundläggande metafysiska tankegods. En ojämn kamp, minst sagt. Men tiden har varit på vår sida eftersom ismerna med åren visat sig mindre och mindre livsdugliga.

Trots det släpar den nationella oppositionen efter när det gäller den praktiserade metapolitiska delen. Alternativa medieprojekt till trots och med en rejäl aktivistkader i ryggen sker inte sådant som borde ske med tanke på att mittpunkten håller på att slitas itu och samhället därmed kommer att fragmenterats.

Viktigare än partipolitiska sammanslutningar och alternativa mediesatsningar är initiativ av mer social karaktär; gemenskaper, alternativa infrastruktur och liknande. Vi behöver familjer som söker sig samman och gemensamt skapar forna tiders bygemenskaper, eller eldsjälar som återskapar banden mellan människor och jord (mindre gårdar med djurhållning eller odling). Därtill borde kompetenta och lämpliga personer skapa självförsvarsgrupper som står det uppvaknande folket till förfogande. Vi behöver plattformar för att uttrycka vår kultur. Vi behöver nätverk av företagare.

Allt ovanstående kan göras utan någon överordnad organisation. Det bör göras av den lilla gruppen, bland familj och vänner. Kontakterna dem emellan kan med fördel ske på ett personligt plan och föreningen Det fria Sverige kan med fördel vara deras röst, en ny mittpunkt som i kraft av sin förmåga att nå ut till en bredare befolkningsdel blir ett verktyg för vidare utveckling av de lokala initiativen. Små samhällen måste växa fram i städerna och på landsbygden, där den nationella idén praktiseras.

Det fria Sveriges plats i detta arbete är naturligt. Föreningen skapar inget ovanifrån utan ger människorna själva – medlemmarna – möjligheten att komma samman och finna sina egna nätverk. Samtidigt får vi, genom kraften i föreningen, en gemensam grund att utgå ifrån; ett koncept om man så vill, vilket man kan ta med sig hem och utveckla vidare.

Det fria Sverige: mittpunkten som svenskarna kan samlas kring när den gamla inte håller samman.Click To Tweet

Det varaktiga skapas inte ovanifrån. Det skapas underifrån, av människor som investerar tid och ekonomi i sådant de vill och kan göra. Man sluter sig samman utifrån de minsta enheterna som grund och bygger vidare därifrån. Denna form av gräsrotsorganisering tror jag är vår tids stora utmaning. Det är något nytt och oprövat för oss, något som kräver nya människor, inte ändlösa program och strategiskt cirkelgående. Oppositionens väl beprövade organisationsformer kräver levande komplement. Föreningen Det fria Sverige är detta komplement – en ny mittpunkt!

En kommentar på “Mittpunkten håller inte samman – vi skapar därför en ny

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *