Efter angreppet mot synagogan i Göteborg, vilken kom bara dygnet efter att demonstrationer i såväl Göteborg som Malmö krävt intifada mot Israel, har tonen från svenska makthavare varit entydig: Det är oacceptabelt och ingen resurs skall sparas för att skapa trygghet för judarna i Sverige.

Ibland är alla i stort sett överens i Sverige. Från “borgerliga” ledarsidor till de mer röda dito; från höger till vänster i riksdagen och bland kolumnister och de vanliga “experterna” på ditt eller datt. Brandattentatet mot synagogan i Göteborg är förskräcklig och judehatet – antisemitismen – är något som måste bekämpas med alla till buds stående medel.

Också internationellt har händelsen rönt uppmärksamhet. Det judiska kollektivet sluter sig samman och fördömer våldsyttringen mot dem. Det är helt i sin ordning och inget att höja på ögonbrynen för. Dylika våldsyttringar är inte acceptabla.

Attacker som den mot synagogan i Göteborg är inte acceptabla.

Intressant nog har dock de stora demonstrationerna mot våld och rasism uteblivit (sånär som på en “kärleksbombning av synagogan) och vi vet väldigt litet om de gripna och misstänkta gärningsmännen. Varför är det så? Eftersom det har utbrutit en fråga om vem eller vilka som befinner sig högst upp på kränkthetspyramiden.

När det gäller attacken mot synagogan i Göteborg står gärningsmännen antagligen att finna inom den muslimska miljön eller bland vänstern. Adam Cwejman skriver i en ledare i GP om en studie där judar tillfrågats varifrån de möter attacker svarade 51 procent “extremmuslimskt” håll; 25 procent från folk med “vänsterövertygelser”. I fem procent av fallen var det “högerextremister” som var skyldiga.

De “goda” vet inte om det är judar eller muslimer som är mest förtjänta av deras stöd just nu.

Av dessa skäl, menar Cwejman, arrangeras det inga stora demonstrationer efter attacker mot judar i Sverige. Han har nog rätt. För även om politikerna går man ur huse för den judiska minoriteten, såväl som ovan uppräknade personer, finns inte det där breda stödet eftersom hela den antifascistiska rörelsen inte har klart för sig vilka det är som är mest förtjänta av deras stöd när det står mellan muslimer och judar… eller mellan vänsterextremister och judar. Hade det varit “högerextremister” som gripits i Göteborg så hade saken varit enkel. Nu är det svårare.

Utifrån det svenska perspektivet kan vi dock konstatera att vi fortsatt befinner oss längst ned i pyramiden. Svenskfientligheten är nämligen “godkänd” i Sverige. Ingen grupp drabbas så av hat, hot och våld på grund av sin etnicitet som svenskarna. Och inte ens när det slutar på det värsta av sätt, med död, går politikerna man ur huse … eller medierna … eller minoritetsgrupperna.

Terrorattacken på Drottninggatan resulterade i en manifestation mot våld och rasism, inte i en demonstration mot svenskfientlighet. Sexuella övergrepp som riktas mot “svennehoror” renderar inte i krav från feminister på riktade insatser mot dem som utgör den absoluta majoriteten av förövarna i de fallen och åldringsrån från utländska ligor vars etnicitet vi alla känner till blir inte upprop och krav på förändrad politik.

När grupp ställs mot grupp är det alltid svenskarna som förlorar!

Borde inte svenskfientligheten få minst samma utrymme som antisemitismen?Click To Tweet

Vi vill inte ta ifrån den judiska minoriteten deras rätt att uttrycka indignation över brott de utsätts för och vi menar att ingen skall utsättas för brott på grund av tro eller ras eller etnicitet – men det gäller också svenskar! Det fria Sverige kan inte acceptera att svenskar behandlas som andra klassens medborgare i Sverige.

Här skiljer vi oss från alla andra, vilka är snara att dra lans för “flyktingar”, för muslimer, judar eller vilka som helst – utom för svenskarna. När judar utsätts för brott drar svenskarna lans för dem; när muslimer utsätts för brott höjer svenskar rösten för dem och så vidare. När svenskar utsätts för brott, för att de är svenskar, så är det inte lika självklart för svenskar att reagera med enad kraftfull röst. Man vill inte kallas rasist.

Det fria Sverige kräver att politiker och andra uppmärksammar svenskfientliga brott.Click To Tweet

Det fria Sverige bekymrar sig inte om dylika epitet och kräver att samma indignation som nu uttrycks efter attacken mot synagogan i Göteborg också kommer att råda nästa gång svenskar utsätts för hatbrott. Vi kräver att politikerna, som nu är snabba att ställa sig på den judiska minoritetens sida, också ställer sig på det svenska folkets sida varje gång svenskar drabbas av hatbrott.

Och gör de inte det så får vi byta ut dem.

Under helgen som gick uppmärksammade svenska nationalister runt om i Sverige just de svenskfientliga hatbrott vårt folk drabbas av. Mordet på Daniel Wretström år 2000 är själva mittpunkten för dessa manifestationer. Inga medier; inga politiker; inga rabbiner eller imamer eller präster brydde sig – inte då, inte nu. Daniel Wretström var ju bara en svensk ung man. James Waite likaså. Svenskars liv är inte lika värdefulla som andras uppenbarligen.

Attacken mot synagogan i Göteborg var oacceptabel, men det är också attackerna mot svenskar för att de är svenskar. När ska dessa uppgraderas till att makthavare börjar bry sig?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *