Svenskarnas väl och ve är det som spelar roll

Det fria Sverige har fyra ledord: Familj, folk, nation och tradition. Orden visar inte bara vad vi står upp för utan det finns en naturlig prioriteringsordning mellan dem. För de flesta av oss kommer familjen först, därefter folket som sådant och sedan nationen. Dessa tre omfamnas sedan av den tradition som vi gemensamt lutar oss mot.

Givet idag är att antinationalistiska krafter gör uppror mot detta och försöker blanda bort korten (med blandad framgång kan tilläggas). Mellan dem och oss står striden; mellan nationalister och globalister; mellan kultur och antikultur; mellan idealism och materialism.

För oss är det självklart att allt börjar med familjen. En naturlig familj, fast förankrad i sin hävdvunna tradition, med rötterna djupt i hemlandets jord och en gemenskap med sitt egna folk är den bästa grunden att bygga framtiden på. I detta finns inget att skämmas över. Vi behöver inte förhäva oss över våra förfäder, men vi ska verkligen inte förringa dem eller glömma bort dem. Tvärtom måste vi inse att vi står i skuld till dem och inse att denna skuld betalas tillbaka genom att göra allt vi kan för att efterlämna något bättre till våra barn.

Men där är vi inte idag.

Det finns en sjuka som svensken drabbats av. En mental röta som vore vi ansatta av en parasit som får oss att agera irrationellt och mot vårt eget bästa. Att ta ett steg bort och se detta lite ovanifrån är på samma gång fascinerande, skrämmande och tragikomiskt.

Ett exempel är feministerna som samtidigt är flyktingkramare och å ena sidan ropar om manligt förtryck medan de å andra sidan ursäktar importerade våldtäktsmän. Ja, det är lågt hängande frukt att peka ut dem, men de förtjänar att pekas ut. Eller varför inte en självgod Bert Karlsson som å ena sidan ondgör sig över situationen, för att å andra sidan tjäna miljoner på att hjälpa till med folkmordspolitiken vars konsekvenser han skapar innehåll på Youtube med? Han är inte dum. Äskar pengar från Svensson i kraft av “dissident” samtidigt som han får pengar av staten för att husera “flyktingar”.

Det är tragedi och komedi på samma gång.

Svensken i gemen har tappat det, så enkelt är det. Förmågan till en rationell samhällsanalys verkar helt väck. Självskadebeteendet är närmast patologiskt. Utgångspunkten i varje resonemang är alltid lika orimligt upplever jag, för utgångspunkten är alltid vad som är bäst för utlänningarna.

I diskussionen om husmanskosten i Uddevalla så är det antingen elakt mot utlänningarna då de inte får äta den mat som Allah godkänt, eller så är det elakt eftersom de aldrig får tillfälle att äta och uppleva svensk mat. Kan ingen ta utgångspunkten: vad är bäst för de svenska barnen och kanske ska vi göra det som är bra för dem, oavsett hur det drabbar andra. Vi är trots allt i Sverige, eller?

Integrationen är en annan sådan fråga som alltid utgår från utlänningarnas behov och upplevelser. Kanske borde vi fråga oss hur svenskar mår av integration? Inte bra är svaret. Och därför ställs inte frågan. Istället programmeras vi att tro att den enda utgångspunkten är ett annat folks väl eller ve. Det duger inte.

Dansk flyktinghjälps tidigare generalsekreterare Andreas Kamm konstaterade i en artikel publicerad av Jyllands-Posten att det råder en historisk obalans mellan antalet flyktingar och migranter, och världssamfundets möjlighet att hjälpa till, han konstaterade sedan:

”Vi är inte förpliktigade att förstöra vårt eget samhälle.”

Det var tio år sedan.

I Sverige tror eller tycker på tok för många att vi är förpliktigade att förstöra vårt samhälle för att hjälpa människor från andra sidan jorden, vars “tack” i många fall består av svenskfientlighet. Det är absurt. Det är orimligt.

Ingen – absolut ingen vid sina sunda vätskor – skulle acceptera att ett sällskap man bjudit hem till sig på middag bara tar för sig, beter sig illa, hånar och misshandlar familjen och avslutar med att våldta hustrun och lämnar huset som en ruin. Men det är precis det svensken i gemen accepterar och uppmuntrar till på samhällelig nivå.

Det finns bara en sak att göra. Vägra. Säg nej. Gå inte med på det. Obstruera. Vi är inte förpliktigade att förstöra vårt samhälle och våra barns framtid till förmån för utlänningar, flyktingar eller vad helst de kallas. Tvärtom. Vår plikt gäller vårt egna folk och detta folks framtid.