Jag är den första att lyfta på hatten för en arbetare. Arbetet ligger till grund för mycket i samhället och jag växte upp i ett hem med hög arbetsmoral. Den har jag tagit till mig. Speciellt har jag, som man, alltid ansett det vara min plikt att arbeta: för min familj, mitt folk och samhället jag lever i.
Jag har aldrig varit motståndare till att kvinnor ska arbeta. En sådan inställning är befängd. Lika befängt är det dock att tro att de är lämpade för alla sorters yrken eller att det ens är önskvärt att alla yrken ska ha varannan damernas. Lika lite är män lämpade för alla yrken.
Därtill menar jag att en betydande del av kvinnans liv – i många fall – kommer (och bör) handla om att vara mor. Inget får någonsin stå i vägen för en kvinna som vill bli mor. Hela samhället måste vara byggt utifrån moderskapets helgd och vikten av familjen. Allt som är bra för familjen är bra för samhället i stort, allt som är dåligt för familjen måste bekämpas.
Kvinnor ska arbeta och bidra till samhället. Men det ska göras på rätt sätt, med förståelse för det kvinnliga. På samma sätt som vi måste förstå det manliga. Kön är viktigt att förstå när vi bygger samhället. Jag kan tycka att kvinnosaks-kvinnorna ibland missar målet. Kanske borde man verka för slopad karens och självklar sjukskrivning vid svår mensvärk, istället för att hävda att “kvinnor minsann kan göra allt som män gör”.
Vi driver kvinnorna ned i ruinen
Männen klarade inte av att sätta ner foten mot matriarkatet när feminismen drog fram över västvärlden med 68-vänstern. Jag vet inte varför, men så var det. Männen kapitulerade. Det har gått utför sedan dess. Inte bara för männen. I synnerhet för kvinnorna.
Här passar Jesu ord: “Förlåt dem ty de vet inte vad de gör.”
Låt mig berätta vad “vi” gör idag, som en konsekvens av 68-rörelsen.
“Våra kvinnor arbetar sig till psykisk och fysisk ohälsa så att främlingar kan komma hit och leva på frukterna av deras arbete. Våra kvinnor går till jobbet och mår dåligt så att främingarnas kvinnor kan vara hemma och få barn. Hur kan vi tillåta detta ske?”
Trenden är tydlig. Våra svenska kvinnor: våra mödrar, döttrar, systrar och hustrur mår allt sämre och medicineras allt mer. Det finns många orsaker, men några är extremt uppenbara. Det jag framförallt vill ta fasta på är det onaturliga liv som tvingas på dem i jämställdhetens, feminismens och den individualistiska-materialistiska världsordningens namn.
Förstå att på världslig skala är svenska kvinnor den grupp som har högst arbetsfrekvens.
Det är där vi är. Vad håller vi på med? Vi kan inte acceptera det. Som svenskar. Som män. Som fäder. Som söner. Som bröder. Som makar.
Våra kvinnor arbetar sig till psykisk och fysisk ohälsa så att främlingar kan komma hit och leva på frukterna av deras arbete. Våra kvinnor går till jobbet och mår dåligt så att främingarnas kvinnor kan vara hemma och få barn. Hur kan vi tillåta detta ske?
Skammen är männens
Allt detta för att männen, som av Gud och naturen har givits ansvaret över nationens väl, svikit och sviker sin plikt. Och samtidigt har de mage att klaga över att kvinnorna röstar vänster eller inte uppfyller deras uppblåsta syn på hur det täcka könet ska vara.
Det är världen upp och ned.
Ja, du förstår mig rätt. Jag fråntar kvinnan allt ansvar i frågan eftersom hennes beteenden idag är konsekvensen av mannens kapitulation. Det betyder inte ett carte blanche för kvinnor att bete sig hur som helst, men det sätter principen för oss att utgå från rätt.
Allt börjar med att männen tar sitt ansvar, att de växer till mognad och insikt. Att de sedan kliver fram och pekar ut riktningen med hela handen. Att männen slutar larva sig och istället kliver in som beskyddare för sina kvinnor och sina barn. Att männen slutar oroa sig över vad någon ska tycka och tänka om det. “Gör rätt och räds inget” sa fäderna och det är sant.
Det kommer ta tid, det kommer vara smärtsamt, men den naturliga ordningen kommer att återställa sig. Och för den som kan tyda tecknen så ropar allt fler efter en återgång till denna ordning, för man orkar inte mer nu.