Vem har inte stannat upp på morgonen och slagits av morgonens fantastiska rodnad när jordlutning, ljusbrytning, moln, tidpunkt och annat samverkar för att återge ett mjukt, hoppingivande eldhav på himmelen? – Morgonröda! Friedrich Nietzsche, vars livsverk präglades av en uppgörelse med europeisk religion, metafysik och moral, såg ändå framför sig möjligheten för nya tankar och nya moraliska föreställningar så starkt att han gav en bok just det namnet: Morgenröthe. Det vill säga ”gryning” – eller med ett äldre svenskt ord: morgonröda. I dag säger vi hellre morgonrodnad, även det ett vackert ord.
Boken har ett underbart motto från Rigveda: ”Det finns så många morgonrödor som ännu inte har lyst.” Det finns alltid nya tider med plats för nya tankar, med ny tro. De tankarna har väl alltid förföljt människorna med hennes tragiska förmåga att skönja – både till fruktan och förhoppning – morgondagen. Människan äger ju den fantastiska förmågan att kunna räkna ut hur morgondagen ska bli varmed hon kan planera sitt liv. Men hennes utsikter slår med jämna mellanrum tillbaka på henne själv – just på grund av förmågan att behärska sin omgivning. Ibland med katastrofala följder. Sådant är människans öde.
Likväl kan vi inte låta bli att fundera över hur framtiden ska bli, att läsa tecken i morgonrodnaden, särskilt i tider av förändring. På gott och ont har det varit en essentiell del av europeiskt tankeliv de senaste 600 åren. Idén om hur framtiden kan och bör vara har diskuterats och ältats allt sedan renässansens och reformationens tänkare. I viss mån har det varit en tragisk tidsålder, med en hård kamp om människornas liv och själar, men det har samtidigt varit en tid av oerhörd kreativitet, av ofattbart skapande. Och vi är fortfarande där.
Men det är en sak vi inte har lyckats skapa. Nietzsche säger besviket och provocerande i slutet av sitt liv, om det är i Antikrist eller i sina sena anteckningar får vara osagt: ”Två tusen år har kommit och gått – och inte en endaste ny gud.” Trots allt skapande av religionsinriktning, måleri, musik, dramatik, uppfinningar, vetenskapliga upptäckter – listan kan göras oändlig vilket bevisar storheten hos den europeiska människan – så har hon enligt den tyske dynamitfilosofen inte lyckats åstadkomma något så självklart för människan som en ny gud.
Nietzsche tänkte väl inte på allt som har hänt på keltisk, germansk, slavisk och finsk-samisk mark. Där har säkerligen gudar kommit och gått. Givetvis menar han inom den stora europeiska tanketraditionen, där metafysik och monoteistisk teologi har härskat. Det har visserligen gjorts försök att skapa nya gudar, fast alla tycks ha varit bleka andar eller hemska avgudar.
De franska skräckrevolutionärerna ville ersätta den kristna tron med en rationalistisk gudom. Romantikerna hoppades att det konstnärliga skapandet skulle bli en ny gudomlighet när den gamla tron falnade. Positivisterna trodde på den vetenskapliga andan, en variant av den rationalistiska gudomen, vilken sedermera återkom i 1900-talets logiska positivister fast ännu tommare. Kommunisterna såg Partiet som den nya guden, ett löjligt försök att kopiera den romerska kejsarkulten. AI-fantaster drömmer med vurm och förskräckelse vad vi med den senaste tekniken kan skapa i gudomlig väg.
Alla de här försöken att skapa gudar, en andlighet som så att säga i fyllnad och djup omvärver oss och formar en stor del av vår vardag och vårt tänkande, har i ovannämnda fall varit helt centralistiska och universalistiska – bortsett från romantikernas konsnärliga skapande. Frågan är om vi i nynationalismens tid, vår tid (efter 1989, till skillnad från 1800-talets klassiska nationalism), till slut inte ser en tendens till gudarnas återkomst på allvar, det vill säga skapande av nya gudar – som inte är universalistiska till sin natur.
The rising hawk är en ukrainsk-amerikansk film från 2019. Vill man genreförklara den får det väl bli en historisk äventyrsfilm. På 1200-talet härjar mongolerna i Europas gränstrakter. Filmen utspelar sig i Karpaterna, huruvida Polen, Slovakien, Ukraina eller kanske Rumänien är oklart. Men troligen Ukraina eftersom filmen bygger på en bok av den ukrainske författaren Ivan Franko. Handlingen är enkel. En by blir indragen i stridigheterna mot de fruktade mongolerna, men trots det svåra underläget lyckas man övervinna fienden.
Bortsett från alla de klichéer som äventyrsfilmer innehåller är det en hygglig äventyrshistoria. Det är också friskt att den utspelar sig i Centraleuropa på gränsen till de östra vidderna.
I Central- och Östeuropa finns mycket inspiration att hämta i den europeiska kulturkampen. Det som verkligen slår en i filmen är dock något frånvarande. Mer eller mindre all kristendom är bortskalad.
När mongolerna trängde in i Europas östra trakter var hela kontinenten kristnad sånär som på det litauiska riket, några envisa svear och diverse avlägsna trakter som lappmarken och finska skogar. Trots att det säkert fanns betydande mängder kvarlevor av gammal slavisk tro där i filmens Karpaterna var byborna säkerligen djupt kristna. Ändå syns i stort sett inget sådant i filmen. Snarare får man mycket mer hednisk känsla av deras amuletter och dylikt att döma.
Kanske är förklaringen så enkel att regissören inte ville ha med något religiöst, kanske av cancel culture-skäl rent av. Men frågan är om det inte finns något annat där bakom? Särskilt om man granskar populärkulturen – filmer, teveserier, tecknade serier, romaner med mera – finner man lite av ett mönster när det gäller människors andliga känsla. Fokus ligger sällan på den kristna traditionen. Man tycker sig se ett sökande efter något annat, något nytt – gärna med gamla anor i en trakt.
Nu vet vi visserligen att det under hela medeltiden över hela Europa fanns kvarlevor av myter, riter, sagor med mera som var viktiga för människorna i deras vardagliga och andliga liv. Dessa myter och riter var skilda från den kristna tron; de var tvärtom en del av bygdens andliga traditioner sedan långt tillbaka i tiden (även om de ibland blev en del av kristna sammanhang). Det kunde röra sig om enkel tro på tomtegubbar eller dyrkan av en lokal plats eller ett lokalt djur som ansågs särskilt heligt. Samtidigt var människorna djupt och ärligt kristna. Kyrkan försökte utrota sådana föreställningar, särskilt om det rörde sig om religiös praktik. Men ofta misslyckades man; de gamla lokala sedvänjorna bet sig fast hos bygdernas befolkning.
Är det något sådant vi ser i The rising hawk och många andra populärkulturella skapelser, ett fokus på människornas andlighet utöver det kristna? Det är mycket som talar för det. Det vittnar om en törst efter en handfast andlighet utöver den kristna tron. Kristendomen är självklar, alldaglig och stark i Central- och Östeuropa. Men ändå tycks den hedniska föreställningen gro där i myllan. En törst efter nya gudar med förankring i myllan, i folkets jord.
Här i Norden och Västeuropa finns den tendensen också, men vi är så ansatta av politisk korrekthet och de nya politiska moderna att de inte får rikt utlopp. Det hämmar vår nationalistiska känsla som onekligen ändå finns hos de flesta svenskar. I Central- och Östeuropa är nationalismen av naturliga skäl efter murens fall mycket stark, men den väntar bara att få fullt utlopp även här i väst.
Skälet till att hedniska ekon gör sig hörda i de europeiska länderna i samband med nynationalismen, och därmed ett uppvaknande av nya (och gamla) gudar, är att nationalismen är regional. En plats har sin egen gud, och ibland är det en variant av en gud som finns i ett större område. Det fanns t.ex. många varianter av Zeus, Apollon och Poseidon i det antika Grekland, och med all säkerhet var förhållandena liknande i Norden. Gudarna under hednisk tid hade regional förankring; varje plats hade sina lokala gudomligheter, alltifrån gudar till folkloristiska väsen och sagolika monster.
Kristendomen, rationalismen, metafysiken, den stora statsidén, tekniken – metateologi eller något liknande kallar Martin Heidegger det för – är tvärtom universella rörelser. De centrerar allt i tillvaron mot en enhet. Faran är därmed att de rör sig i riktning mot intet ungefär som en integralberäkning, en nihilistisk rörelse som har upprepat sig gång på gång genom historien. Som balans mot sådan universell strävan behövs en lokalt förankrad tro och andlighet.
Kyrkan försökte utrota de lokalt förankrade sederna, trakternas regionala tro och allsköns skrock. Därefter försökte upplysningen med detsamma, sedan vetenskapssamhället, sedan politiska partier. Till viss del lyckades de, men långt ifrån fullständigt. I dagens Europa finns det onekligen en stark törst och längtan efter skrock, monster, helande örter, heliga träd, gengångare, demoner, magiska smycken, kraftfulla runor, häxor, oknytt, småknytt, andliga väsen, gudomligheter. En törst efter någonting mer handfast och konkret än den där klyschan ”ett högre väsen” när metafysiska frågor kommer på tal.
Esoterik och folklore har alltid varit populärt. I många antikvariat finns det stora avdelningar för sådan litteratur. Med nynationalismen väcks esoteriska och folkloristiska föreställningar till liv på ett nytt sätt, utifrån nya drivkrafter. I fallet Sverige blir folket mer medvetna om sig självt i takt med att staten ämnar förtrycka dem alltmer, varmed folket drar sig undan statsmakten. Det är vad vi ser med rörelser som Det fria Sverige, men också när folk säger att de har tröttnat, att de tänker vägra ta vaccin, att de inte läser gammelmedia, att de flyttar ut på landet, att de går med i frikyrkor med mera. När det väl sker i stor skala det kommer folkgrupperna på sina regionala håll att finna sina lokala förklaringar för allt mellan himmel och jord.
Kristendomen kommer inte att dö därmed, den kommer bara att ta farväl av den statskyrka som har övergivit de kristna. Den officiella svenska kyrkan gav upp den kristna tron mot vetenskap och den stora staten för hundra år sedan och har i vår tid hemfallit åt satanism och avgudadyrkan i den stora statens tjänst. De kristnas gud kommer lösgjord från all officiell kyrka att få ny glöd och deras tro en relativt ny form, och de kristna kommer att samsas med all annan lokal tro. Troligen blir de tvungna att släppa den absurda missionsidén som har plågat hela världen genom de kristna och muslimska kyrkorna (och i viss mån de buddhistiska). Man kan finna inspiration hos de tidigaste germanerna som antog kristendomen men som var helt ointresserade av mission. Det var först frankerna som genom att bli katoliker såg religionen som ett medel för erövringar med kyrkans glada uppmuntran.
Ifall lokalt förankrad tro på gudomligheter blir verklighet i och med den nynationalistiska rörelsen kommer inga gudar att skapas ur intet. Inget skapas ur intet. Det hela börjar med amuletter med lokal förankring, med platser av betydelse, med träd och annan flora som är utmärkande för området, med viktiga djur i en trakt, med berättelser, med avgörande händelser, med särskilda personer, med skrockfyllda förklaringar, med moraliska krav. Därur vaknar gudar till liv med den nya dagens morgonröda. Kanske gamla, kanske nya.