Nordiska bedrifter: En påminnelse om vår civilisations storhet

För tillfället befinner sig Västerlandet i allmänhet och vita människor i synnerhet i en historiskt avvikande situation. Vi utsätts för konstant kritik, samtidigt som normala uttryck för självkänsla och identitet bestraffas. En sådan situation är patologisk, i synnerhet när det samtidigt talas om ”vita privilegier” och ”vit rasism”. Det är då värdefullt att påminna om hur unik vår civilisation är, liksom vilka bedrifter våra folk utfört. En möjlig påminnelse tar avstamp i vetenskapliga och kulturella bedrifter historiskt.

Väst presterar bäst

Charles Murray ägnade sig åt det i den välmatade boken Human Accomplishment från 2003. Undertiteln ”The Pursuit of Excellence in the Arts and Sciences, 800 BC to 1950” antyder Murrays fokus, att kartlägga och studera mänskliga prestationer inom vetenskap och kultur till och med år 1950. Metoden utgick från att experter inom ett ämne är bäst på att bedöma prestationer inom det, Murray analyserade bland annat hur ofta olika kompositörer nämns i viktiga verk om musik för att avgöra vilka som var viktigast. Hans historiometriska metod var lika tung som den mer än 600 sidor tjocka boken, men slutsatsen presenterades lättillgängligt.

Analysen ledde till att 4 002 ”betydande figurer” identifierades i fält som kemi, biologi, musik och konst. Beroende på hur flitigt de omtalas av experter i fältet tilldelades de ”indexpoäng” mellan 1 och 100. Indexpoäng på 1 är lågt, det handlar ofta om personer en lekman inte ens känner igen. Indexpoäng på 100 fick giganter som Darwin, Newton, Einstein, Shakespeare och Beethoven.

Slutsatsen var att Västerlandet, liksom antikens greker och romare, stått för en oproportionerlig mängd prestationer.

Dominansen av européer i topp 20 i fält som kemi, biologi och teknologi var direkt förkrossande. De verkliga ”polymaterna”, alltså de som utmärkt sig på flera olika områden, var också européer. Leonardo da Vinci, Aristoteles, Descartes och Rousseau närmare bestämt.

I den verkliga toppen, de som väcker frågan ”kan en människa göra detta?” placerade Murray de som fått indexpoäng på mer än 90. I de vetenskapliga fälten handlade det om 14 personer.

Alla var män, alla utom en var européer (undantaget, Edison, var euro-amerikan). ”Vita privilegier” tycks alltså snarast handla om ”vita prestationer”. Många var dessutom germaner, det handlade återkommande om tyskar, engelsmän, fransmän et cetera (med italienare som mer osäkert germanskt land i toppskiktet och ett judiskt inslag).

Boken var inte särskilt politiskt korrekt, om än inte lika brutalt svårsmält som Murrays tidigare verk The Bell Curve där han bland annat tog upp IQ-skillnader mellan raser. Murray menade att mänskliga prestationer kan jämföras objektivt, att ”grekernas och aztekernas bidrag till mänsklighetens framsteg” inte var lika stora. I en era av postmodernism och kulturrelativism var det kontroversiellt redan 2003.

Detsamma gällde Murrays fasthållande vid att det finns ett samband mellan det sanna och det sköna och att Shakespeare är objektivt bättre än kiosklitteratur.

Murray identifierar sig själv som libertarian, men hans intresse för IQ-skillnader och mänskliga framsteg stryker många liberaler mothårs. Detsamma gäller hans positiva syn på kristendomens betydelse för Västerlandets prestationer.

Norden och Sverige ligger bra till

Det är svårt att låta bli att fördjupa sig i vilka betydande figurer och giganter de nordiska länderna fostrat.

I topp finner vi den danske astronomen Tycho Brahe med indexpoäng på 68, liksom den svenske kemisten Jöns Berzelius med 67. Vår svenske biolog Carl von Linné uppnådde 59 indexpoäng. Den svenska kemisten Carl Scheele fick 53 poäng, danske fysikern Niels Bohr 52. Alfred Nobel, dynamitens fader, fick 32 poäng, så även den norske författaren Henrik Ibsen. Från Finland hamnade geologen Pentii Eskola i topp med 19 poäng, från Island Snorri Sturluson med 6 poäng.

De relativt låga indexpoängen från dessa båda länder har troligen att göra med att de inte hade varit självständiga så länge 1950, då Murray avslutade sin studie.

Sverige utmärkte sig annars i naturvetenskaper som kemi, med namn som Celsius, Linné, Mosander och Laval. Men även ett flertal författare, som Bellman, Fröding och Karlfeldt uppskattas högt nog i omvärlden för att få indexpoäng (mest Strindberg, med 22). Musiker har vi däremot bara en, Berwald med 2 indexpoäng. Något förvånande med tanke på senare musikexporter som ABBA och Avicii. Inte heller som målare och filosofer utmärkte sig vårt folk i Murrays sammanställning.

Dagens kultur inte gynnsam

Intressanta är Murrays resonemang kring förutsättningarna för mänskliga prestationer. Han undersökte möjliga delförklaringar som fred och elitstäder, men verkligt spännande blev det när han skrev om kulturers och världsbilders betydelse. En kultur som värdesätter ”purpose and autonomy”, ”mening och oberoende” på svenska, har lättare att prestera. Vår tids nihilistiska kultur gynnar därför inte mänsklig excellens, den betraktar livet som meningslöst. Murrays tal om ”autonomi” är verkligt intressant, här har vi att göra med en kultur som ser individen som förmögen att genom egen handling förverkliga denna mening.

Murray jämförde asiatiska och islamiska kulturer med Europa här, och fann att Europa varit mer individualistiskt. Han fördjupade sig inte i området, det gör däremot författare som Ricardo Duchesne och Kevin MacDonald i böcker som The Uniqueness of Western Civilization och Individualism and the Western Liberal Tradition. De har spårat en indo-europeisk inställning, med starkt fokus på konkurrens, ära och tävlan. Våra närmast explosiva perioder av prestationer och upptäckter, både under antiken och sedan 1600-talet, skulle i så fall förklaras av en aristokratisk individualism som både Aristoteles och Shakespeare haft gemensam. Duchesne och MacDonald har även hittat risker med den. Individualismen kan bland annat slå över i överdriven jämlikhetssträvan, ”alla individer ska vara lika”. Den kan också leda till skadliga former av konkurrens, till exempel politiskt korrekt ”godhetssignalering”.

Risker som i så fall kan förklara den nedgång i prestationer sedan 1800-talet som Murray misstänkte har ägt rum. Han tog bland annat upp hur postmodernismen utplånat tal om det sköna och det sanna i konsten. När han skrev boken 2003 trodde han att det skulle handla om en begränsad fas, och att det sanna och det sköna skulle återupptäckas.

Så tycks inte ha varit fallet ännu, radikaliserade studenter och akademiker har istället utvidgat sin kritik mot ”döda vita män” till öppet krig mot Västerlandet och vita människor. Ett krig som både nedvärderar våra historiska bedrifter och aktivt motverkar våra möjligheter att upprepa dem. Murrays beundran för den heroiska ådran i vår historia kan då påminna om att vi idag har två alternativ. Antingen en nihilistisk konsumtionskultur som tränger undan vita män och deras strävanden för att istället uppnå ”jämlikhet”. Eller en kultur som utforskar stjärnorna och strävar efter det sanna, det sköna och det goda. Murrays bok är ett uttryck för den sistnämnda inställningen.

Denna artikel publicerades ursprungligen i tidskriften Nationalisten år 2021.